Under äppelträdens blomster

En kortnovell

Vi sitter under äppelträdens blomster en varm försommardag, du på den gamla rangliga rödmålade trästolen och jag i den flagnande, duvblå-målade träsoffan med rödvitrutiga kuddar.

“En vacker dag ger den där stolen vika och då kommer du att sitta på marken” säger jag.

“Ja”, säger du och ler så att skrattrynkorna formas runt ögonen, “men den dagen är inte idag, den håller en stund till.”

Jag suckar lätt och tar en sipp av mitt thé, det är fisljummet vid det här laget och bitterheten tränger igenom smaken av red fruit, jag hade låtit thépåsen ligga i för länge igen.

Jag log lite för mig själv, att theét är lite bittert eller att stolen kanske går sönder gör inget, så länge jag är med dig spelar ingenting någon roll.

Det låter så klyshigt och man kunde tro att de orden kom från en som var nyförälskad, men hos oss hade nyförälskelsen lagt sig för länge sen och ersatts av någonting djupare, i 25 år hade vi varit tillsammans. I 25 år hade vi delat medgångar och motgångar, lycka och sorg. 25 underbara, utmanande år hade jag haft med dig och jag kunde inte, ville inte, föreställa mig en vardag där du inte fanns med.

Jag mindes fortsatt hur det var i början, då, när vi båda var så osäkra, på varandra och på oss själva.

Så är det när man är ung tänkte jag.

Man är så osäker på allt, det känns som om vartenda andetag måste rättfärdiga ens existens, att allt man gör måste ha en mening.

Men nu, nu är jag så nöjd när jag kan sitta mitt emot dig i vår trädgård och bara låta tiden flyga förbi som om den knappt existerade, inga måsten eller krav får finnas i trädgården – inget då, inget sen, bara nu.