Att vilja skriva

Lördag, 4 juni, 2016

 

Varje dag säger jag detsamma i mitt huvud – idag ska jag skriva. Om det så bara blir ett litet, litet stycke så ska jag skriva en text som inte är ett meddelande till någon annan. Varje gång jag går och lägger mig för att sova inser jag att den texten inte blev av. Jag tänker för mig själv att det är okej. Men imorgon, imorgon gör jag det iallafall!

Och så går dagarna, de blir till veckor som blir till månader och inga ord blir skrivna. Jag älskar ju texter av alla de slag så jag förstår inte helt varför det är så svårt.

Prestationsångest kan man nog kalla det. Rädslan för att inte duga, för att inte kunna skriva något som berör. Rädslan för att folk ska läsa och tycka att det känns fejk eller som en dålig efterapning av duktiga textskrivare som Sandra Beijer eller Jonna Jinton.

Men varför är jag så hård mot mig själv? De duktiga skrivarna har sammansatt tiotusentals många fler ord till meningar än mig att det inte är konstigt om de är bättre, övning ger ju erfarenhet och färdighet.

..

Så idag gjorde jag det. Idag loggade jag in på hemsidan, tryckte på “nytt inlägg” och skrev det här. En början iallafall.

Imorgon ska jag skriva någonting nytt.

En tvåsamhetsdans

4 juli 2016

Jag ligger på soffan och kikar runt i rummet vars väggar och tak är täckta i träpanel. Regnet har fallit i fast takt sen klockan fem imorse, själv har jag varit uppe längre än så.
Varför jag vaknade redan vid fyra vet jag inte, kanske var det det klassiska gryningsljuset från en grå sommarmorgon som fick sinnena att vakna till liv, kanske var det längtan.
Jag smög iallafall ut ur rummet, tyst för att inte väcka dig. In i vardagrummet med kudde, täcke och min bok under armen, här har jag legat sen dess.
Mest av allt hade jag förstås lust att väcka dig redan för flera timmar sen, för även om du ligger i rummet brevid så saknar jag dig. Så blir det när man varit borta från varandra merparten av de senaste veckorna, det är så många stunder som inte delats och så många ord som inte blivit sagda, ord som väntar på att få bubbla ut och skapa sin unika tvåsamhetsdans.

En tvåsamhetsdans som utforskar världen omkring oss ur två olika perspektiv, en välkommen och nyfiken dans.

4 juli 2016  Jag ligger på soffan och kikar runt i rummet vars väggar och tak är täckta i träpanel. Regnet har fallit i fast takt sen klockan fem imorse, själv har jag varit uppe längre än så. Varför jag vaknade redan vid fyra vet jag inte, kanske var det det klassiska gryningsljuset från en grå sommarmorgon som fick sinnena att vakna till liv, kanske var det längtan. Jag smög iallafall ut ur rummet, tyst för att inte väcka dig. In i vardagrummet med kudde, täcke och min bok under armen, här har jag legat sen dess. Mest av allt hade jag förstås lust att väcka dig redan för flera timmar sen, för även om du ligger i rummet brevid så saknar jag dig. Så blir det när man varit borta från varandra merparten av de senaste veckorna, det är så många stunder som inte delats och så många ord som inte blivit sagda, ord som väntar på att få bubbla ut och skapa sin unika tvåsamhetsdans. En tvåsamhetsdans som utforskar världen omkring oss ur två olika perspektiv, en välkommen och nyfiken dans.

Under äppelträdens blomster

En kortnovell

Vi sitter under äppelträdens blomster en varm försommardag, du på den gamla rangliga rödmålade trästolen och jag i den flagnande, duvblå-målade träsoffan med rödvitrutiga kuddar.

“En vacker dag ger den där stolen vika och då kommer du att sitta på marken” säger jag.

“Ja”, säger du och ler så att skrattrynkorna formas runt ögonen, “men den dagen är inte idag, den håller en stund till.”

Jag suckar lätt och tar en sipp av mitt thé, det är fisljummet vid det här laget och bitterheten tränger igenom smaken av red fruit, jag hade låtit thépåsen ligga i för länge igen.

Jag log lite för mig själv, att theét är lite bittert eller att stolen kanske går sönder gör inget, så länge jag är med dig spelar ingenting någon roll.

Det låter så klyshigt och man kunde tro att de orden kom från en som var nyförälskad, men hos oss hade nyförälskelsen lagt sig för länge sen och ersatts av någonting djupare, i 25 år hade vi varit tillsammans. I 25 år hade vi delat medgångar och motgångar, lycka och sorg. 25 underbara, utmanande år hade jag haft med dig och jag kunde inte, ville inte, föreställa mig en vardag där du inte fanns med.

Jag mindes fortsatt hur det var i början, då, när vi båda var så osäkra, på varandra och på oss själva.

Så är det när man är ung tänkte jag.

Man är så osäker på allt, det känns som om vartenda andetag måste rättfärdiga ens existens, att allt man gör måste ha en mening.

Men nu, nu är jag så nöjd när jag kan sitta mitt emot dig i vår trädgård och bara låta tiden flyga förbi som om den knappt existerade, inga måsten eller krav får finnas i trädgården – inget då, inget sen, bara nu.