Ett livstecken

Jag ser att det är några stycken som kikar in här varje dag trots att jag knappt skrivit någonting det nya året, jag har tillochmed fått några kommentarer och det är himla fint tycker jag <3

Jag vet inte vad som händer med mig men det är som jag förlorat all förmåga att sätta ihop ord till meningar som blir någorlunda begripliga.  Utkast på utkast har påbörjats och slängts, precis som när man ser hur författarna i serier rycker pappret av skrivaren, knycklar ihop det och kastar det på golvet.. Jag gör likadant fast på datorn.

Skrivlusten och bokläsandet har alltid varit stora delar av min personlighet och nu när jag tappar båda vet jag inte riktigt vem jag är, det känns väldigt sorgligt och jag hoppas verkligen att det bara är temporärt.

Tack och lov har jag fortfarande fotograferandet kvar men en av tre känns lite för lite så håll tummarna för att allting (och mitt minne) kommer tillbaka så småningom är ni snälla 🙂

dagellernatt

Om förra veckan var en vecka där ingenting gick som det skulle så har den här veckan börjat bättre. I tisdags var jag hos läkaren som sjukskrev mig resten av månaden och i torsdags var jag på första mötet hos min psykolog. Då hon ställt in pga sjukdom två gånger tidigare frågade jag rakt ut om hon kommer att vara borta mycket framöver. Jag vill liksom inte öppna hela min själ för någon bara för att börja om igen med någon annan om en stund men hon försäkrade att det bara varit kortvariga sjukdomstillfällen, typiskt nog just de dagar jag skulle dit.

Mitt första intryck av henne var iallafall bra och hon gick igenom lite vad som kommer att ske framöver, som att vi börjar med tre möten där vi går igenom saker så att vi kan komma fram till vilken slags behandling som blir lämpligast, om det blir gruppterapi, sömnmedel, bo på ett specialhem för intensivterapi eller om vi kanske kombinerar flera terapi-former.

Sen sa hon vad min läkare misstänkt och nämnde redan för över ett år sen – PTSD. I mitt fall C-PTSD som står för Komplext post-traumatiskt stress-syndrom. Jag har själv varit inne på PTSD i några år men har inte velat säga någoteftersom google kan tala om att man har dödlig cancer om man googlar på vanlig huvudvärk liksom.. Tänk om det bara är jag som är negativ och dramatisk liksom? Sen har jag haft bilden av att det bara drabbar amerikanska soldater typ men det kan också drabba en blond, tjej uppvuxen i Sverige, eller vemsomhelst egentligen.

Hur man sen diagnostiseras vet jag inte, jag tror dock att det tar några möten innan det händer och kanske någon slags tester? Det känns inte helt som man kan göra det efter bara ett möte om ni förstår hur jag menar?

För min del känns det bara skönt om de “slår fast” vad det är jag kämpar med så att jag får hjälp som passar mig, jag känner att jag är beredd att prova allt bara det betyder att jag någon gång kommer att ha ett liv som är mer än vad det varit..

tradtopparna

På vägen hem kände jag mig lite konstig, från att ha trott att jag inte skulle kunna säga ett ord till att berätta massor blev jag nog lite vimmelkantig.. så jag la mig på en vänskapsgunga och kikade upp på himlen mellan grenarna en stund. Orkade inte bry mig om att det var kallt, orkade inte bry mig om någonting egentligen. Men.. allting har sin tid och tillslut skrek kroppen att NU ÄR DET FAKTISKT KALLT! Så jag fick fint ställa mig upp och fortsätta hemöver igen, gick in i lite butiker på vägen för att tina upp och kom sen hem till Peter som startat kaffebryggaren och tagit hand om disken.. och allting var som vanligt fast ingenting var som vanligt.

Ett till inställt besök och en nytt datum att räkna ner till

Halloj i stugan! Som ni kanske märker av tonen så är jag gladare idag 🙂

Som ni vet blev min första psykologtimma inställd förra veckan, något som startade en process i mig som blev ganska jobbig att hantera.

Hela helgen gick jag och försökte tänka positivt genom mardrömstöcknet och se fram mot måndagen då jag åtminstone skulle träffa min vanliga läkare på vårdcentralen. Gissa då om det kändes typiskt när vårdcentralen ringde igår morse och talade om att min läkare också ställde in timman pga sjukdom?

om-bloggaren-bysiri

Istället fick jag tid hos en annan läkare på mottagningen eftersom min sjukskrivning gick ut och behövde förnyas. Det är lite jobbigt att inte veta vad det är för person man ska till när man är mitt uppe i någonting och ska försöka förklara sig men direkt när jag kom in på rummet så frågade han hur jag mådde och bad mig berätta lite om bakgrunden och förklarade att han läst igenom journalen lite men ville höra mig berätta om det. Det var jag inte alls beredd på då “sjukskrivningsläkartider” som man kan kalla de när det är en inpressad tid hos en temporär läkare oftast brukar gå ut på att fort gå in, förklara vad man ska va sjukskriven för och så få pappret i handen och en ny tid till ordinarie läkare.

Istället satt jag där i kanske 20 minuter och han ville verkligen veta hur det gick med mig, frågade vad som blivit bättre sen sist och vad som blivit sämre osv och skrev in det i min journal. Det kändes väldigt bra och jag gick därifrån med lättat hjärta även om det inte var min vanliga läkare jag varit hos.

Senare under dagen fick jag dessutom besked om att jag fått en ny timme hos psykologen, redan i början av februari så nu har jag ett nytt datum att förhålla mig till och räkna ner till 🙂

 

Hur har ni haft det de senaste dagarna ? Har ni några roliga planer inför veckan? Berätta gärna 🙂

 

När är senare?

Hej bloggen, idag skriver jag till dig med en tyngd över bröstet. Världen känns gråare och jag är inte glad alls faktiskt.

Men det får vara okej.

Mardrömmarna och minnesbilderna gjorde sitt återtåg under natten, det är som om jag bara hade kraft nog att hålla de tillbaka tills datumet för mitt psykologmöte var här. Datumet jag siktat mot i tre månader. Igår var det egentligen dags men 24 timmar innan mötet fick jag det här smset: “Timeavtale imorgen hos *** må dessverre utgå grunnet behandlers fravær. Du blir kontaktet for ny tid senere.”

Senare… när då? om en vecka? om någon månad? om tre månader?

När är senare? Hej bloggen, idag skriver jag till dig med en tyngd över bröstet. Världen känns gråare och jag är inte glad alls faktiskt. Men det får vara okej. Mardrömmarna och minnesbilderna gjorde sitt återtåg under natten, det är som om jag bara hade kraft nog att hålla de tillbaka tills datumet för mitt psykologmöte var här. Jag skulle egentligen

Sjukskrivning & minnen – det där som är obekvämt att prata om

Om skrivkramp och att inte känna.

Tidernas skrivkramp har haft sitt grepp om mig sen före julen och det är inte förren de sista dagarna jag förstått varför.

Jag skriver ju om känslor och det är svårt att skriva om känslor när man inte tillåter sig känna utan istället lägger locket på. Jag har inte insett det själv men undermedvetet är det precis vad jag gjort den sista tiden, gått tillbaka till min invanda överlevnadsstrategi att gömma allt obehagligt och inte känna någonting.

Det har gjort vardagen lättare på vissa sätt – mindre minnen, mindre ångest och en ork att faktiskt uträtta någonting. Samtidigt inser jag att det är temporärt.. precis som med vattnet i en kokande kastrull kommer också jag att koka över, vare sig jag lättar på locket eller inte.
Jag är dock tacksam för den tiden jag haft nu för det behövdes en paus i allt det onda. En paus för att påminna mig om hur det kan vara att sova utan mardrömmar och inte bombarderas av minnesbilder alla vakna stunder.. En paus för att låta mig hämta andan en stund innan det är dags att dyka ner under ytan igen.

Men den här gången gör jag det med en person som kan hjälpa mig med min inre resa, dagen för min första psykologtimma närmar sig och vi kommer att peta i det som gör ont. Hon kommer förhoppningsvis att förse mig med verktyg så att jag slutligen kan bryta igenom ytan, inte bara temporärt för att hämta andan utan tillräckligt för att jag ska kunna hålla mig flytande.

Jag är dock tacksam för den tiden jag haft nu för det behövdes en paus i allt det onda. En paus för att påminna mig om hur det kan vara att sova utan mardrömmar och inte bombarderas av minnesbilder alla vakna stunder.. En paus för att låta mig hämta andan en stund innan det är dags att dyka ner under ytan igen.  Men den här gången gör jag det med en person som kan hjälpa mig med min inre resa, dagen för min första psykologtimma närmar sig och vi kommer att peta i det som gör ont. Hon kommer förhoppningsvis att förse mig med verktyg så att jag slutligen kan bryta igenom ytan, inte bara temporärt för att hämta andan utan tillräckligt för att jag ska kunna hålla mig flytande.

 

Men just nu är jag rädd..

Rädd för att jag ser ut att må så bra. Rädd för att inte bli tagen på allvar pga det. Rädd för att jag kommer bli satt att börja jobba innan jag är redo. Rädd för att verka må för bra för att få hjälp. Men mest av allt är jag rädd för att gå på en ny smäll.

Jag har inte haft så mycket ångest den sista tiden men det är för att jag inte gör någonting som framkallar den.

Jag anpassar mitt liv.

Jag har mått bättre men det är antagligen för att vi dubblat dosen på min medicin, grundproblemen är ju fortfarande kvar.

Mina problem med att både somna och vakna påverkar inte mitt liv så mycket just nu eftersom jag knappt har tider att passa. De få möten jag har förlägger jag så sent som möjligt, gärna efter 3 på eftermiddagen.

Likadant är det med mitt arbetsminne – att jag fortfarande inte kan läsa ett kapitel i en bok gör att jag ser på tv istället. Allt jag måste komma ihåg skriver jag ner, om det så är att jag ska handla ett paket mjölk imorgon så skrivs det in bland anteckningarna i telefonen. Att följa ett recept får ta jättelång tid med många omläsningar, många gånger blir det fel ändå men så länge det är ätbart är jag stolt.

De hemska minnena har jag fått nog kraft för att låsa in bakom en dörr i minnesbanken men jag känner ju hur de ligger där, hotandes, väntandes. Jag känner att de vill komma ut och jag ser de som mina fiender..

Jag förstår att det låter konstigt eftersom de är mig – mina minnen är en del av mig, de sitter i mitt huvud. Men de känns som fiender som vill mig ont, fiender som vet om mina största trauman, mina värsta upplevelser och inte tvekar att använda de emot mig.

De hemska minnena har jag fått nog kraft för att låsa in bakom en dörr i minnesbanken men jag känner ju hur de ligger där, hotandes, väntandes. Jag känner att de vill komma ut och jag ser de som mina fiender..  Jag förstår att det låter konstigt eftersom de är mig - mina minnen är en del av mig, de sitter i mitt huvud. Men de känns som fiender som vill mig ont, fiender som vet om mina största trauman, mina värsta upplevelser och inte tvekar att använda de emot mig.

 

Jag vill verkligen inte hamna där jag var för några månader sen, inte ens där jag var för några veckor sen. Jag vill inte att allting rycks ifrån mig när jag precis börjat få en försmak på hur man kan leva, att man kan leva.

Jag hoppas att de förstår det. Jag hoppas att jag får hjälp. Jag hoppas att jag blir frisk.

 

Foton Peter Dansholm, redigering av mig.

På tal om triggande av minnen

Jag skrev tydligen jättejättelångt så jag insåg att det får delas upp i 2 istället. Iallafall..

På tal om triggande så är det så svårt att undvika då det är totalt otippat vad jag blir triggad av eller vilka minnen som dyker upp.

Livet har förvandlats till ett minfält och jag vet aldrig när jag kliver på en minnes-mina förren det är för sent. Det gör att jag går runt ganska mycket i min egen värld, även om jag tror att jag är närvarande så försvinner jag tydligen en hel del och jag missar stora delar av konversationer. Det räcker med att det kör förbi en speciell typ av fordon för att jag ska försvinna in i ett minne när vi är ute och går. Sen kan jag ställa samma fråga både 2 och 5 gånger, osäker på om jag verkligen frågade det tidigare eller inte.

Sen hummar jag ofta tyst för mig själv, inte ett dugg medveten om att jag gör ljud i takt med att en spök-konversation utspelar sig i mitt huvud, inte innan det påtalas för mig..

Jag saknar sömnen som tillflyktsort. Nu vaknar jag oftast med ont i både rygg- och bröstmuskler och på benen hittar jag blåmärken, rivmärken och märken efter naglar som tryckts in i huden på låren tills det gått hål. Jag vet att jag är den enda som kan ha skapat blåmärkena och rivmärkena eftersom det händer även om jag sover på soffan. Käkarna är konstant spända efter allt gnisslande och enligt P gnisslar jag så hårt nu för tiden att det hörs tydligt in i angränsande rum. Så fort det gått 6 månader efter att jag drog ut en tand kommer jag att ordna en bettskena, jag bara hoppas att tänderna håller till dess.

Jag kan inte skriva mina texter i någon slags genomtänkt krönikaform eller någonting som blir fint att dela på facebook utan det här är jag, rakt upp och ner. Det får vara okej så. På ett sätt är det nog skönt också för även om jag är medveten om att jag skriver på bloggen så utgår jag ifrån att det inte är många som läser vad jag skriver (även om jag kan se det av att det trillar in någon kommentar) och det är nog det som gör att jag alls vågar skriva om det här fast det är så utlämnande. Jag tänker liksom att de som läser vill mig väl eller läser för att de själva känner igen sig och jag är alldeles för skör för nättroll och elaka kommentarer just nu. Bara så det är sagt 🙂