03.38

Nolltretrettioåtta. Eller tjugotvå minuter i fyra.

En allt för sen tid att vara vaken. Ändå får jag inte sova.

Ångesten är tillbaka med ett tryck över mitt bröst och jag får nya tillbakablickar i minnen jag trodde att jag glömt. Den här veckan är de på ett tema som får mig att känna så mycket äckel och skam att jag inte vet vart jag ska ta vägen, det finns ingenstans att fly.

Det känns så konstigt.. för lite mer än en månad sen hade jag inga minnen alls, nu sköljer de över mig som tidvågor med en intensitet som är skrämmande. Det är bilder och filmer som spelas upp för mitt inre, om och om igen. De struntar totalt i att jag säger åt de att försvinna eller försöker avleda de genom att göra annat, de visar sig ändå. Skillnaden mellan den här veckan och tidigare är att det nu inte bara sker på natten utan hela tiden, oavsett vad jag gör eller vad klockan är.

Tänk att jag för någon månad sen var livrädd för fiktiva monster, nu inser jag att det jag nog varit mest rädd för hela tiden varit mitt förflutna, det som hann ikapp till sist.