No title

Hej hörrni, det känns tråkigt att skriva det men vi får nog inse att jag inte är så bra på det här med att blogga just nu. Helgen med vännerna var underbar och jag ville skriva om det men efter de åkte har det gått neråt igen och orden vill liksom inte komma.

Vi gör dessutom skattningstest hos psykologen just nu och det är så mycket frågor som ställs som jag inte tänkt på som sätter igång processer i hjärnan. Att jag i tillägg har konstanta mardrömmar och minnen som försvinner och bombarderar mig omvartannat gör att allt blir lite övermäktigt.. Så nu hänger jag mest i The Sims 4-världen den här veckan i ett försök att få hjärnan att varva ner litegrann.

Jag kommer såklart tillbaka men vill mest säga till er nu så att ingen oroar sig 🙂 Hoppas ni har det bra så länge <3

Hej hörrni, det känns tråkigt att skriva det men vi får nog inse att jag inte är så bra på det här med att blogga just nu. Helgen med vännerna var underbar och jag ville skriva om det men efter de åkte har det gått neråt igen och orden vill liksom inte komma.  Vi gör dessutom skattningstest hos psykologen just nu och det är så mycket frågor som ställs som jag inte tänkt på som sätter igång processer i hjärnan. Att jag i tillägg har konstanta mardrömmar och minnen som försvinner och bombarderar mig omvartannat gör att allt blir lite övermäktigt.. Så nu hänger jag mest i The Sims 4-världen den här veckan i ett försök att få hjärnan att varva ner litegrann.    Jag kommer såklart tillbaka men vill mest säga till er nu så att ingen oroar sig :) Hoppas ni har det bra så länge <3

Julbordets baksida, när det som ska vara en trevlig kväll istället fylls av skam

Facebook har ju en funktion som påminner en om vad som hänt exakt denna dagen tidigare år, idag påminde den mig om att den 5 december tydligen varit en bra dag för julbord med jobben de sista åren.

Ett år trotsade vi tydligen en snöstorm i Stockholm och tog oss ut till Tyrol för ett fantastiskt julbord, det är dock inte den händelsen jag vill skriva om idag utan en annan. En som utspelade sig efter ett julbord förra året. Julbordet jag gick på för att trotsa den sociala fobi som slagit sitt grepp om mig och gjorde mig oförmögen att prata och agera normalt runt andra människor.

Julbordet i sig var inget speciellt, jag försvann mycket in i min bubbla till en början och hade svårt att placera ansikten och komma ihåg vem jag träffat vart men klarade med tiden att bli mer social och pratig. Tillräckligt social för att följa med ett gäng kollegor som gick vidare ut efter julbordet, de flesta hade jag träffat vid tidigare tillfällen och kände mig därför trygg.

Vi påbörjade en barhoppning genom Stavangers julbelysta gator och hamnade efter en stund på en bar som heter Cirkus. Namnet har den fått för att de inrett baren i just cirkustema, det är trädgrenar i taket och dockor i mänsklig storlek som hänger över entren och i taket på lite andra ställen, och så flerfärgade cirkusljus runt markiserna. Ett mysigt och halvcreepy ställe på samma gång, så som en cirkus ska vara.

Iallafall.. vi bestämde oss för att ta en gruppbild där vi satt i en hörnsoffa under trädgrenarna. Jag ler och det tas några bilder, sen märker jag att de som sitter mittemot mig har sina blickar på mina bröst och tittar därför ner.. Jag blir alldeles varm i ansiktet och chockerad. Där är två händer kupade runt mina bröst.

Jag har själv inte märkt någonting pga alkohol och väldigt vadderad bh (något jag oftast har när jag går ut som “skydd”) men så fort hjärnan lyckas koppla vad som händer och jag återfår reaktionsförmågan slår jag bort händerna. Först är jag osäker på vem som gjort det eftersom vi är flera men det visar sig att det var min kollega på över 50 år som tyckte att det var väldigt lustigt att greppa tag om mina bröst med sina äckliga händer.

Jag tycker däremot inte att det är lustigt alls utan känner mig oerhört skamfull. Skamfull för att jag inte märkte någonting och för att jag därför inte reagerade direkt. Hur länge hade de varit där? Hur många hade sett? Kom det med på bild? Läggs den upp någonstans? Isåfall kommer det att se ut som om jag tyckte att det var kul eftersom jag log när bilden togs.

Jag ursäktade mig för att gå på toaletten och panikandas en stund och försöka klura ut hur jag skulle agera efter det här. Jag valde att gå tillbaka ut och sätta mig så långt ifrån den kollegan som möjligt, fortfarande i chock och med en hjärna som virvlade av tankar. Det kändes viktigt att inte gå därifrån även om jag kanske borde gjort det. Ville inte visa mig berörd eller att min kväll blivit förstörd.

Vem som ska röra mig borde vara mitt val och ingen annans. Ändå visas det gång på gång att det inte är så.

Det känns oerhört förnedrande när såna saker händer, och ännu mer förnedrande när man inte klarar av att få en vettig reaktion på en gång och ge personen tidernas örfil och skrika så att det ekar genom baren. Nej istället tänker hjärnan någonstans att jag inte får vara obekväm och skapa dålig stämning så det är bättre om jag går och gömmer mig någonstans tills jag rättat till den sociala masken igen.

Jag vet ju någonstans att det är han som gjort fel och att det är han som skapar dålig stämning. Ändå blir skammen min att bära och den är dubbel – skam över att det händer och sedan skam över min egen reaktion.

Än en gång blev jag varse om att jag inte kan gå ut och få ha min kropp fredad och umgås som en person utan istället förminskas till ett objekt som det är alle mans rätt att ta på. I mitt fall har det lämnat ett ärr. Inte lika stort som många andra i min själ men ändå, ett ärr.

Istället vill jag förstöra de, göra de fula. Göra allting fult. Lika fult som jag känner mig äcklig inuti.

Vi firar in första advent med att gå runt på en julmarknad och har en mysig dag. På vägen hem reflekterar jag över att jag mått ganska bra och inte haft hjärtklappning när vi varit ute, det var befriande att känna sig normal för en stund.

På kvällen bakar vi pepparkakor när jag känner det där trycket över bröstet igen och märker hur hjärtat bankar fortare, yrseln får hela rummet att snurra och jag behöver sätta mig ner innan jag svimmar, har svårt att få ner luft i lungorna.

Jag står still men kroppen är lika trött som om jag sprungit ett marathon. Senare på kvällen attackeras jag av minnen och bröstet har återigen en 5kilos-vikt på sig.

Aldrig har jag varit så medveten om mitt mående som nu – om andningen, pulsen, hjärtat och nerverna. Jag känner mig så främmande i min egen kropp, det är som om vi inte hör ihop. Den skulle kunna vara övertagen av en utomjording och jag hade inte märkt någon skillnad. 

Vi har fått det riktigt fint hemma nu med julpynt och jag vet inte varför men jag mår illa av det. Det är som om jag inte får ha det för bra, som om jag inte förtjänar det.

Jag pyntar pepparkakor och känner mig värdelös när de blir förskräckliga men mår illa om de blir fina..

Det känns otroligt utelämnande att skriva det här men så är det. Är jag glad så förbyts det snabbt i äckelkänslor eller oro och är jag ledsen så kramar sorgen så hårt om hjärtat och gör ont.

Bilderna jag tagit den sista tiden som jag sett fram emot att visa upp ligger orörda. Jag tycker egentligen att de är fina men jag klarar inte av att ordna de och skriva någonting till, även om jag borde vilja.

Istället vill jag förstöra de, göra de fula. Göra allting fult.

Lika fult som jag känner mig äcklig inuti.

03.38

Nolltretrettioåtta. Eller tjugotvå minuter i fyra.

En allt för sen tid att vara vaken. Ändå får jag inte sova.

Ångesten är tillbaka med ett tryck över mitt bröst och jag får nya tillbakablickar i minnen jag trodde att jag glömt. Den här veckan är de på ett tema som får mig att känna så mycket äckel och skam att jag inte vet vart jag ska ta vägen, det finns ingenstans att fly.

Det känns så konstigt.. för lite mer än en månad sen hade jag inga minnen alls, nu sköljer de över mig som tidvågor med en intensitet som är skrämmande. Det är bilder och filmer som spelas upp för mitt inre, om och om igen. De struntar totalt i att jag säger åt de att försvinna eller försöker avleda de genom att göra annat, de visar sig ändå. Skillnaden mellan den här veckan och tidigare är att det nu inte bara sker på natten utan hela tiden, oavsett vad jag gör eller vad klockan är.

Tänk att jag för någon månad sen var livrädd för fiktiva monster, nu inser jag att det jag nog varit mest rädd för hela tiden varit mitt förflutna, det som hann ikapp till sist.

 

 

Besöket som inte blir av – När mamma inte kan hälsa på

När jag skrev inläggen om saker som är betydelsefulla för mig just nu hann jag skriva in de här punkterna

I förrgår på dagen:

“Om ungefär 2 veckor kommer min mamma hit och hälsar på i några dagar. Vi har planerat att baka lussekatter, chokladsnittar och annat juligt.  Jag har tänkt visa henne färggatan med sina färgglada hus och utsikten från Ullandhaugtårnet. Vi ska fira Lucia och fika på ett cafe med jättegod varm choklad (Med vispgrädde och chokladknappar i mamma!).

När hon är här ska jag passa på att se om hon kommer ihåg hur man lägger upp stickmaskor också. Isåfall kanske jag kan lära mig det då och få till ett par raggsockar innan vintern är slut 🙂 Sen blir det en hel del promenader på grund av det bästa av allt – hon tar med sig hundarna! Mina älskade småkorvar Shiva och Amigo kommer hit och överröser mig med blöta pussar och kärlek.

De viftar så med svansen (och halva kroppen) av glädje så att man måste akta både kaffemuggar och allt annat som råkar stå i oturlig höjd annars flyger de all världens väg <3 <3 Framförallt Shiva är en riktig goshund, hon fick fort smeknamnet slickepott när hon flyttade hem till oss. Såhär kan det se ut när hon är i farten för att få kela.”

När mamma inte kan hälsa på - Kelgrisen Shiva. Hon har alltså tjorvat sig in under en pall för att komma åt att bli klappad

Hon har alltså tjorvat sig in under en pall för att komma åt att bli klappad av min kompis. Det syns inte men hon viftar på svansen, inte ett dugg berörd av sin “ryggsäck” haha.

Efter ett samtal med tråkiga nyheter sent samma kväll visste jag inte helt hur jag skulle göra med punkterna. Låta de stå kvar i inlägget för att de gjort mig glad en stund eller ta bort de helt? Jag bestämde mig tillslut för att plocka bort de där men skriva om de ändå.

Det har nämligen visat sig att min mamma inte kan komma hit trots allt. Hundarna har råkat ut för någon bakterie som satt sig i huden och i värsta fall ringorm på det (stackars korvar) och mammas bil vill inte starta.

Jag försöker tänka att det inte var meningen att hon skulle komma just nu men ja, det känns tråkigt för det. Även om jag reagerade ganska bra när vi pratade så kom det några tårar efteråt. Kanske tog jag det bra för att jag misstänkte att det kunde vara ett sånt samtal och stålsatte mig, eller för att jag hann bli rädd att det skulle hänt någon med någon närstående eller så. Då vart jag ju lättad för att det inte var så samtidigt liksom.

När mamma inte kan hälsa på - Jag och labradorvalp Amigo

Jag och Amigo 2014 <3

Det känns trist eftersom det skulle bli första gången vi umgås på 2,5 år bortsett från några timmar när jag och Peter var hos mormor i somras. Jag försöker se det positiva i det, som att jag är glad att samtalet kom i förrgår och inte tidigare i veckan för i förrgår hade värmen kommit tillbaka i mitt bröst igen och jag mådde bättre. Jag var inte lika nere som jag varit tidigare och kanske var det även därför det blev lättare att hantera.

Mamma frågade om jag inte ville resa dit istället och erbjöd sig att betala flygbiljetterna för mig men jag kan inte åka. När jag är sjukskriven riskerar jag att tappa sjukpengar för de dagar jag är utomlands och få ut en lägre summa i fortsättningen, detta även om det är hem till familj resan bär och inte på solsemester. Att resa utanför Norge räknas som semester/ferie oavsett vad resan handlar om, det måste ansökas om och sakbehandlas innan det eventuellt blir godkänt. Det gäller även om min läkare tycker att det skulle vara bra för mig att åka hem en stund..

Det är så mycket som är ovisst i mitt liv just nu. Jag vet inte vad jag kan se fram emot och glädja mig åt och vilka planer som kommer ändras innan de tagit form. Hur gör du? Ser du fram emot saker även om du inte är säker på att de kommer att hända?  tar du aldrig ut glädjen i förskott? eller något mittemellan?

Jag hade svårt att glädja mig för saker tidigare för att jag blev så edsen om de inte blev av. Nu försöker jag att se fram emot saker ändå. Även om de inte blir av så var jag ju glad för det en stund liksom?

När mamma inte kan hälsa på - Labradoren Shiva

Vad jag saknar dig min lilla korv <3