Att få plats med flera månader i bara några meningar

Tänk, flera månader har gått sen jag var inne här sist och skrev litegrann, månader som innehållt allt och ingenting på samma gång. Ett avslut på förhållande, uppsägning av kontakt av 2 släktingar som gör mer ont än gott, två flyttar, stora framsteg mot att bli frisk från depressionen och allt annat som händer där emellan. Jag är inte längre bunden till soffan hela dagen utan orkar gå på normallånga promenader nästan varje dag. Och jag vågar se mig själv i spegeln igen och tycker faktiskt om vad jag ser. Jag har börjat läsa min första bok sen jag blev sjuk, bokstäverna hoppar inte längre runt på pappret utan sitter still och bildar sina meningar. Jag slukar orden med glädje, och stolthet. För mig är det ett stort tecken på att jag blir bättre, friskare.

Jag har varit på vikingmarknad och haft besök av en väninna från Sverige och rest på hyttetur (sommarstuga) med ett gäng vänner, grillat, hoppat trampolin och haft det bra. Snart packar jag väskan igen och beger mig mot Sverige, passar på när både psykolog och läkare har semester.
Sen har jag beställt ett helt gäng med vuxen-gnuggisar, tatueringar som går bort efter en stund men med lite mer vuxna motiv än typ en banan. Och jag är mitt i processen att färga håret rosa. För att det är en färg som gör mig glad och för att hår bara är hår. Rebellisk på ett säkert sätt hehe. Lite så.
Och jag bor numera själv i en tvårummare i Stavanger, 3 minuter från havet och 5 minuter från hästar och kossor. Lite ute på vishan men ändå bara 15 minuter med buss från centrum. Och jag har det bra. Bättre än på länge. Jag börjar bli friskare.

No title

Hej hörrni, det känns tråkigt att skriva det men vi får nog inse att jag inte är så bra på det här med att blogga just nu. Helgen med vännerna var underbar och jag ville skriva om det men efter de åkte har det gått neråt igen och orden vill liksom inte komma.

Vi gör dessutom skattningstest hos psykologen just nu och det är så mycket frågor som ställs som jag inte tänkt på som sätter igång processer i hjärnan. Att jag i tillägg har konstanta mardrömmar och minnen som försvinner och bombarderar mig omvartannat gör att allt blir lite övermäktigt.. Så nu hänger jag mest i The Sims 4-världen den här veckan i ett försök att få hjärnan att varva ner litegrann.

Jag kommer såklart tillbaka men vill mest säga till er nu så att ingen oroar sig 🙂 Hoppas ni har det bra så länge <3

Hej hörrni, det känns tråkigt att skriva det men vi får nog inse att jag inte är så bra på det här med att blogga just nu. Helgen med vännerna var underbar och jag ville skriva om det men efter de åkte har det gått neråt igen och orden vill liksom inte komma.  Vi gör dessutom skattningstest hos psykologen just nu och det är så mycket frågor som ställs som jag inte tänkt på som sätter igång processer i hjärnan. Att jag i tillägg har konstanta mardrömmar och minnen som försvinner och bombarderar mig omvartannat gör att allt blir lite övermäktigt.. Så nu hänger jag mest i The Sims 4-världen den här veckan i ett försök att få hjärnan att varva ner litegrann.    Jag kommer såklart tillbaka men vill mest säga till er nu så att ingen oroar sig :) Hoppas ni har det bra så länge <3

Julbordets baksida, när det som ska vara en trevlig kväll istället fylls av skam

Facebook har ju en funktion som påminner en om vad som hänt exakt denna dagen tidigare år, idag påminde den mig om att den 5 december tydligen varit en bra dag för julbord med jobben de sista åren.

Ett år trotsade vi tydligen en snöstorm i Stockholm och tog oss ut till Tyrol för ett fantastiskt julbord, det är dock inte den händelsen jag vill skriva om idag utan en annan. En som utspelade sig efter ett julbord förra året. Julbordet jag gick på för att trotsa den sociala fobi som slagit sitt grepp om mig och gjorde mig oförmögen att prata och agera normalt runt andra människor.

Julbordet i sig var inget speciellt, jag försvann mycket in i min bubbla till en början och hade svårt att placera ansikten och komma ihåg vem jag träffat vart men klarade med tiden att bli mer social och pratig. Tillräckligt social för att följa med ett gäng kollegor som gick vidare ut efter julbordet, de flesta hade jag träffat vid tidigare tillfällen och kände mig därför trygg.

Vi påbörjade en barhoppning genom Stavangers julbelysta gator och hamnade efter en stund på en bar som heter Cirkus. Namnet har den fått för att de inrett baren i just cirkustema, det är trädgrenar i taket och dockor i mänsklig storlek som hänger över entren och i taket på lite andra ställen, och så flerfärgade cirkusljus runt markiserna. Ett mysigt och halvcreepy ställe på samma gång, så som en cirkus ska vara.

Iallafall.. vi bestämde oss för att ta en gruppbild där vi satt i en hörnsoffa under trädgrenarna. Jag ler och det tas några bilder, sen märker jag att de som sitter mittemot mig har sina blickar på mina bröst och tittar därför ner.. Jag blir alldeles varm i ansiktet och chockerad. Där är två händer kupade runt mina bröst.

Jag har själv inte märkt någonting pga alkohol och väldigt vadderad bh (något jag oftast har när jag går ut som “skydd”) men så fort hjärnan lyckas koppla vad som händer och jag återfår reaktionsförmågan slår jag bort händerna. Först är jag osäker på vem som gjort det eftersom vi är flera men det visar sig att det var min kollega på över 50 år som tyckte att det var väldigt lustigt att greppa tag om mina bröst med sina äckliga händer.

Jag tycker däremot inte att det är lustigt alls utan känner mig oerhört skamfull. Skamfull för att jag inte märkte någonting och för att jag därför inte reagerade direkt. Hur länge hade de varit där? Hur många hade sett? Kom det med på bild? Läggs den upp någonstans? Isåfall kommer det att se ut som om jag tyckte att det var kul eftersom jag log när bilden togs.

Jag ursäktade mig för att gå på toaletten och panikandas en stund och försöka klura ut hur jag skulle agera efter det här. Jag valde att gå tillbaka ut och sätta mig så långt ifrån den kollegan som möjligt, fortfarande i chock och med en hjärna som virvlade av tankar. Det kändes viktigt att inte gå därifrån även om jag kanske borde gjort det. Ville inte visa mig berörd eller att min kväll blivit förstörd.

Vem som ska röra mig borde vara mitt val och ingen annans. Ändå visas det gång på gång att det inte är så.

Det känns oerhört förnedrande när såna saker händer, och ännu mer förnedrande när man inte klarar av att få en vettig reaktion på en gång och ge personen tidernas örfil och skrika så att det ekar genom baren. Nej istället tänker hjärnan någonstans att jag inte får vara obekväm och skapa dålig stämning så det är bättre om jag går och gömmer mig någonstans tills jag rättat till den sociala masken igen.

Jag vet ju någonstans att det är han som gjort fel och att det är han som skapar dålig stämning. Ändå blir skammen min att bära och den är dubbel – skam över att det händer och sedan skam över min egen reaktion.

Än en gång blev jag varse om att jag inte kan gå ut och få ha min kropp fredad och umgås som en person utan istället förminskas till ett objekt som det är alle mans rätt att ta på. I mitt fall har det lämnat ett ärr. Inte lika stort som många andra i min själ men ändå, ett ärr.

Istället vill jag förstöra de, göra de fula. Göra allting fult. Lika fult som jag känner mig äcklig inuti.

Vi firar in första advent med att gå runt på en julmarknad och har en mysig dag. På vägen hem reflekterar jag över att jag mått ganska bra och inte haft hjärtklappning när vi varit ute, det var befriande att känna sig normal för en stund.

På kvällen bakar vi pepparkakor när jag känner det där trycket över bröstet igen och märker hur hjärtat bankar fortare, yrseln får hela rummet att snurra och jag behöver sätta mig ner innan jag svimmar, har svårt att få ner luft i lungorna.

Jag står still men kroppen är lika trött som om jag sprungit ett marathon. Senare på kvällen attackeras jag av minnen och bröstet har återigen en 5kilos-vikt på sig.

Aldrig har jag varit så medveten om mitt mående som nu – om andningen, pulsen, hjärtat och nerverna. Jag känner mig så främmande i min egen kropp, det är som om vi inte hör ihop. Den skulle kunna vara övertagen av en utomjording och jag hade inte märkt någon skillnad. 

Vi har fått det riktigt fint hemma nu med julpynt och jag vet inte varför men jag mår illa av det. Det är som om jag inte får ha det för bra, som om jag inte förtjänar det.

Jag pyntar pepparkakor och känner mig värdelös när de blir förskräckliga men mår illa om de blir fina..

Det känns otroligt utelämnande att skriva det här men så är det. Är jag glad så förbyts det snabbt i äckelkänslor eller oro och är jag ledsen så kramar sorgen så hårt om hjärtat och gör ont.

Bilderna jag tagit den sista tiden som jag sett fram emot att visa upp ligger orörda. Jag tycker egentligen att de är fina men jag klarar inte av att ordna de och skriva någonting till, även om jag borde vilja.

Istället vill jag förstöra de, göra de fula. Göra allting fult.

Lika fult som jag känner mig äcklig inuti.

03.38

Nolltretrettioåtta. Eller tjugotvå minuter i fyra.

En allt för sen tid att vara vaken. Ändå får jag inte sova.

Ångesten är tillbaka med ett tryck över mitt bröst och jag får nya tillbakablickar i minnen jag trodde att jag glömt. Den här veckan är de på ett tema som får mig att känna så mycket äckel och skam att jag inte vet vart jag ska ta vägen, det finns ingenstans att fly.

Det känns så konstigt.. för lite mer än en månad sen hade jag inga minnen alls, nu sköljer de över mig som tidvågor med en intensitet som är skrämmande. Det är bilder och filmer som spelas upp för mitt inre, om och om igen. De struntar totalt i att jag säger åt de att försvinna eller försöker avleda de genom att göra annat, de visar sig ändå. Skillnaden mellan den här veckan och tidigare är att det nu inte bara sker på natten utan hela tiden, oavsett vad jag gör eller vad klockan är.

Tänk att jag för någon månad sen var livrädd för fiktiva monster, nu inser jag att det jag nog varit mest rädd för hela tiden varit mitt förflutna, det som hann ikapp till sist.