Ett till inställt besök och en nytt datum att räkna ner till

Halloj i stugan! Som ni kanske märker av tonen så är jag gladare idag 🙂

Som ni vet blev min första psykologtimma inställd förra veckan, något som startade en process i mig som blev ganska jobbig att hantera.

Hela helgen gick jag och försökte tänka positivt genom mardrömstöcknet och se fram mot måndagen då jag åtminstone skulle träffa min vanliga läkare på vårdcentralen. Gissa då om det kändes typiskt när vårdcentralen ringde igår morse och talade om att min läkare också ställde in timman pga sjukdom?

om-bloggaren-bysiri

Istället fick jag tid hos en annan läkare på mottagningen eftersom min sjukskrivning gick ut och behövde förnyas. Det är lite jobbigt att inte veta vad det är för person man ska till när man är mitt uppe i någonting och ska försöka förklara sig men direkt när jag kom in på rummet så frågade han hur jag mådde och bad mig berätta lite om bakgrunden och förklarade att han läst igenom journalen lite men ville höra mig berätta om det. Det var jag inte alls beredd på då “sjukskrivningsläkartider” som man kan kalla de när det är en inpressad tid hos en temporär läkare oftast brukar gå ut på att fort gå in, förklara vad man ska va sjukskriven för och så få pappret i handen och en ny tid till ordinarie läkare.

Istället satt jag där i kanske 20 minuter och han ville verkligen veta hur det gick med mig, frågade vad som blivit bättre sen sist och vad som blivit sämre osv och skrev in det i min journal. Det kändes väldigt bra och jag gick därifrån med lättat hjärta även om det inte var min vanliga läkare jag varit hos.

Senare under dagen fick jag dessutom besked om att jag fått en ny timme hos psykologen, redan i början av februari så nu har jag ett nytt datum att förhålla mig till och räkna ner till 🙂

 

Hur har ni haft det de senaste dagarna ? Har ni några roliga planer inför veckan? Berätta gärna 🙂

 

När är senare?

Hej bloggen, idag skriver jag till dig med en tyngd över bröstet. Världen känns gråare och jag är inte glad alls faktiskt.

Men det får vara okej.

Mardrömmarna och minnesbilderna gjorde sitt återtåg under natten, det är som om jag bara hade kraft nog att hålla de tillbaka tills datumet för mitt psykologmöte var här. Datumet jag siktat mot i tre månader. Igår var det egentligen dags men 24 timmar innan mötet fick jag det här smset: “Timeavtale imorgen hos *** må dessverre utgå grunnet behandlers fravær. Du blir kontaktet for ny tid senere.”

Senare… när då? om en vecka? om någon månad? om tre månader?

När är senare? Hej bloggen, idag skriver jag till dig med en tyngd över bröstet. Världen känns gråare och jag är inte glad alls faktiskt. Men det får vara okej. Mardrömmarna och minnesbilderna gjorde sitt återtåg under natten, det är som om jag bara hade kraft nog att hålla de tillbaka tills datumet för mitt psykologmöte var här. Jag skulle egentligen

Sjukskrivning & minnen – det där som är obekvämt att prata om

Om skrivkramp och att inte känna.

Tidernas skrivkramp har haft sitt grepp om mig sen före julen och det är inte förren de sista dagarna jag förstått varför.

Jag skriver ju om känslor och det är svårt att skriva om känslor när man inte tillåter sig känna utan istället lägger locket på. Jag har inte insett det själv men undermedvetet är det precis vad jag gjort den sista tiden, gått tillbaka till min invanda överlevnadsstrategi att gömma allt obehagligt och inte känna någonting.

Det har gjort vardagen lättare på vissa sätt – mindre minnen, mindre ångest och en ork att faktiskt uträtta någonting. Samtidigt inser jag att det är temporärt.. precis som med vattnet i en kokande kastrull kommer också jag att koka över, vare sig jag lättar på locket eller inte.
Jag är dock tacksam för den tiden jag haft nu för det behövdes en paus i allt det onda. En paus för att påminna mig om hur det kan vara att sova utan mardrömmar och inte bombarderas av minnesbilder alla vakna stunder.. En paus för att låta mig hämta andan en stund innan det är dags att dyka ner under ytan igen.

Men den här gången gör jag det med en person som kan hjälpa mig med min inre resa, dagen för min första psykologtimma närmar sig och vi kommer att peta i det som gör ont. Hon kommer förhoppningsvis att förse mig med verktyg så att jag slutligen kan bryta igenom ytan, inte bara temporärt för att hämta andan utan tillräckligt för att jag ska kunna hålla mig flytande.

Jag är dock tacksam för den tiden jag haft nu för det behövdes en paus i allt det onda. En paus för att påminna mig om hur det kan vara att sova utan mardrömmar och inte bombarderas av minnesbilder alla vakna stunder.. En paus för att låta mig hämta andan en stund innan det är dags att dyka ner under ytan igen.  Men den här gången gör jag det med en person som kan hjälpa mig med min inre resa, dagen för min första psykologtimma närmar sig och vi kommer att peta i det som gör ont. Hon kommer förhoppningsvis att förse mig med verktyg så att jag slutligen kan bryta igenom ytan, inte bara temporärt för att hämta andan utan tillräckligt för att jag ska kunna hålla mig flytande.

 

Men just nu är jag rädd..

Rädd för att jag ser ut att må så bra. Rädd för att inte bli tagen på allvar pga det. Rädd för att jag kommer bli satt att börja jobba innan jag är redo. Rädd för att verka må för bra för att få hjälp. Men mest av allt är jag rädd för att gå på en ny smäll.

Jag har inte haft så mycket ångest den sista tiden men det är för att jag inte gör någonting som framkallar den.

Jag anpassar mitt liv.

Jag har mått bättre men det är antagligen för att vi dubblat dosen på min medicin, grundproblemen är ju fortfarande kvar.

Mina problem med att både somna och vakna påverkar inte mitt liv så mycket just nu eftersom jag knappt har tider att passa. De få möten jag har förlägger jag så sent som möjligt, gärna efter 3 på eftermiddagen.

Likadant är det med mitt arbetsminne – att jag fortfarande inte kan läsa ett kapitel i en bok gör att jag ser på tv istället. Allt jag måste komma ihåg skriver jag ner, om det så är att jag ska handla ett paket mjölk imorgon så skrivs det in bland anteckningarna i telefonen. Att följa ett recept får ta jättelång tid med många omläsningar, många gånger blir det fel ändå men så länge det är ätbart är jag stolt.

De hemska minnena har jag fått nog kraft för att låsa in bakom en dörr i minnesbanken men jag känner ju hur de ligger där, hotandes, väntandes. Jag känner att de vill komma ut och jag ser de som mina fiender..

Jag förstår att det låter konstigt eftersom de är mig – mina minnen är en del av mig, de sitter i mitt huvud. Men de känns som fiender som vill mig ont, fiender som vet om mina största trauman, mina värsta upplevelser och inte tvekar att använda de emot mig.

De hemska minnena har jag fått nog kraft för att låsa in bakom en dörr i minnesbanken men jag känner ju hur de ligger där, hotandes, väntandes. Jag känner att de vill komma ut och jag ser de som mina fiender..  Jag förstår att det låter konstigt eftersom de är mig - mina minnen är en del av mig, de sitter i mitt huvud. Men de känns som fiender som vill mig ont, fiender som vet om mina största trauman, mina värsta upplevelser och inte tvekar att använda de emot mig.

 

Jag vill verkligen inte hamna där jag var för några månader sen, inte ens där jag var för några veckor sen. Jag vill inte att allting rycks ifrån mig när jag precis börjat få en försmak på hur man kan leva, att man kan leva.

Jag hoppas att de förstår det. Jag hoppas att jag får hjälp. Jag hoppas att jag blir frisk.

 

Foton Peter Dansholm, redigering av mig.

Bilder från ett snötäckt Lifjell

I söndags bestämde vi oss för att gå på fjälltur. Solen sken från klarblå himmel så vi tog på oss varma kläder, packade ner kaffe-thermosen och styrde bilen mot Lifjell.

Det är en av mina favoriter när det kommer till enklare fjällturer som ändå ger en otroligt fin utsikt, under dagar med klar sikt kan man se ut över hela Stavanger bort mot Sandnes, ja tillochmed ända bort till Karmøy.

Kameran följde med oss ut såklart så jag tänkte att vi skulle kika på hur det såg ut, häng med vet ja!

Utsikten från parkeringen vid lifjell i hommersåk

Vi körde på baksidan via Hommersåk där man kan parkera på botten av en slingrig, ganska brant, traktorstig som man går hela vägen upp mot toppen. När utsikten är såhär fin redan från parkeringen vet man att något gott väntar runt hörnet.

Nydelig utsikt fra traktorstien på vei opp til lifjellMycket riktigt ! Redan när man gått en liten bit upp för stigen kommer man till min favorit-utsiktsplats, hur fint?! Denna är också sedd från parkerings-sidan av fjället men lite högre upp 🙂

På traktorstigen upp mot lifjell

Den finaste jag vet <3

Under sol och klarblå himmel gick vi på den snövita traktorstigen, kylan riktigt bet i kinderna trots att det var vindstilla. Luften var krispig och klar att andas in och jag kände mig extra glad över mitt nya underställ som Peter gett mig i julklapp 🙂

Vannet på lifjell frossent i januar 2017

När vi kom upp såg vi att tillochmed sjön som ligger där hade fryst till is.

Utsikt fra lifjell mot stavanger, snø i januar 2017

282 meter över havet är vi nu. Mellan huset och stenarna skymtar vi delar av Stavanger.
Siri på lifjell

Och här skymtar man mig, hej hej !

Stavanger sedd fra lifjell

Och hej Stavanger!

Vi var långt ifrån de enda som gått upp på lifjell den dagen

Eftermiddagssolen hjälpte till att göra världen extra vacker och vi var långt ifrån de enda som var ute på tur. Klar himmel och uppehållsväder får vilken Rogalänning som helst att ta sig utåt och uppåt, mest imponerad är jag över de som går upp med barnvagn! Vi såg flera stycken som kämpade sig uppför den branta stigen.

Såhär ser det ut om man tjuvkikar över på nästa topp från lifjell, just den här dagen såg det extra fint ut med den vita röken som bolmade ut långt ner bakom stenröset.

Såhär ser det ut om man tjuvkikar över på nästa topp. Just den här dagen såg det extra fint ut med den vita röken som bolmade ut långt ner bakom stenröset.
Lifjell känns lätt igen då det har en mast och en radar på toppen, masten sänder ut tv-bilder men radarn har jag inte hittat någon information om, någon som vet?

Lifjell känns lätt igen då det har en mast och en radar på toppen. Masten sänder ut tv-bilder men radarn har jag inte hittat någon information om, någon som vet?

Det här var min första fjälltur sen jag blev sjukskriven och även om Lifjell är en av de lättare topparna att gå uppför i Rogaland så var det en riktig utmaning för mig. Jag var SÅ stolt när vi väl kom upp!

.. Och så trött när vi kom hem att jag somnade på 3 röda hehe 😉

Slutet gott, allting gott.

Tycker du om att gå i fjäll eller håller du dig helst på marknivå? Vilken är din favoritutflyktsplats? Berätta gärna 🙂

Storstädning, blå himmel och knarrande under skorna

Idag har vi städat bort det sista av julen inomhus och storstädat lägenheten, det behövdes verkligen och det är så skönt att få det gjort. Nu står det en tomatsås på kokning och jag väntar på att min surdeg ska bubbla lite till så att jag kan lägga ett bröd på långjäsning, håller på att lära mig baka bröd nu och efter att ha lyckats igår när jag trodde att jag hade misslyckats med hela 2 degar är jag väldigt pepp på att fortsätta !

Vid 02 inatt hade det tydligen snöat litegrann och det låg faktiskt lite snö kvar på backen idag, fruset sådär så att det knastrar när man går och jag tycker att ljudet känns som massage i öronen. Det vart inte värre av att solen faktiskt var ute idag, det var en stund sen jag såg den nu så det var ett välkommet återbesök. Jag gick bara runt med ett stort leende under den lilla promenad vi tog när vi behövde en paus i fejandet, tänk vad så lite kan göra så mycket för en människa!

snö på marken i lervig brygga i Stavanger

När vi kom in igen fortsatte vi damma av osv, enda platsen som är kvar att ordna i hemmet nu är skafferiet/städskåpet, det är ett eget litet rum som är väldigt praktiskt men också väldigt lätt att hiva in saker i när man inte har någon plats för de så det är i stort behov av en genomgång 😉 Hur har er dag varit? Och hur är vädret? Har ni någon vinter?

 


P.s. jag vet att jag varit borta från bloggen en stund men jag vill inte göra det så märkvärdigt att va tillbaka 🙂